I dagens
Finland hör vi inte allt för mycket om varken satanism eller djävulsdyrkan.
Ämnena anses vara tabu och det är lika bra att hålla det bakom stängda dörrar.
De få gånger någondera når rampljuset så misstas ofta begreppen med varandra
och felaktig information är ett faktum. Med detta tänker jag försöka klargöra
vad djävulsdyrkan respektive satanism innebär och på vilket sätt ämnena sett
dagsljus i media i det moderna Finland.
Satanism
För att kort
definiera satanismen är det viktigt att först och främst förstå vad satanismens
utövare ser kulten som. Utövarna anser idag att kulten är ett uttryck för ett
slags antimoralisk och asocial självahädelse. Satanismen är inte en religion
eller en rörelse med en gemensam lära utan består av många olika grupper med
olika lärosystem. Det som sammanbinder satanismens olika grenar är den uttalade
motsättningen till kristendomen. Motsättningen antyds givetvis på namnet på Nya
Testamentets främste representant för ondska.
Den första
offentliga missionerande satanistiska organisationen var Church of Satan.
Church of Satan bildades av Anton Lavey år 1966 och har sedan dess fått ett
stort antal satanistiska rörelser att uppstå och samla följare. Sedan
satanismens början (om man utgår från trovärdiga rapporter) under renässansen
har satanismen utvecklats till en organisation med tre huvudtyper. Den första
är LaVeys lära som ofta räknas som den första ”respektabla” och offentliga
organisationen. LaVey förespråkade egoism och konkurrens som samhällsgrund och
hyllade de starkas seger över de svaga. Magiska ritualer förespråkades för att
förgöra fiender och få materiella och sexuella framgångar. Enligt LaVeys lära
tror man inte på Satan som ett övernaturligt väsen utan man menar att Satan är
en symbol för den mänskliga egoismen som enligt anhängarna ska få fritt
uttryck. Viktigt att tillägga när det kommer till Church of Satan är att det
inte finns några kopplingar med organisationen och kriminalitet.
Den andra
typen av satanism kallas ofta för ”black metal-satanismen” och består av ett
flertal lösligt organiserade grupper med black metal (musikgenre) som en
gemensam nämnare. Till skillnad från Church of Satan figurerar ”black metal-satanismen”
i brottstatistiken. I Sverige dömdes 1998 två anhörare till Misantropiska
Lucifer Orden till tio års fängelse för mord. Black metal-satanismen hyllar
inte enbart egoismen, så som LaVeys lära, utan även död, destruktivitet och
aggressioner har en central del inom organisationen. I motsats till LaVey
dyrkar de Satan som en övernaturlig etnitet. Den Misantropiska Lucifer Orden
eller ”det svarta ljusets tempel” är en hemlig organisation med inriktning som
kaosgnosticistisk satanism med okänt medlemsantal.
Den tredje
grupperingen satanister består av hemliga sällskap som ibland avslöjas i
samband med brott och skandaler. Dessa grupper är oerhört slutna och
satanismens egentliga väsen omvänds för att kunna tillämpas på ledarna och
anhängarnas egna viljor. Det handlar ofta om sadism och pedofili – något som
inte har någon egentligen samverkan med satanism som kult. Den extrema
slutenheten som förekommer runt dessa grupper gör det svårt att samla statistik
men några brott har dykt upp i registret och några domar har även gjorts. I december
1993 erkände till exempel en grupp på fyra individer (tre män och en kvinna)
att de rituellt torterat, våldtagit och slutligen mördat en 14-årig flicka och
en 27-årig kvinna. Händelserna utspelade sig i Grekland.
Egentlig
satanism, om man följer definieringen, följer trots allt LaVeys lära. Sann
satanism handlar inte om dyrkan av Satan eller ondska, utan om människan som
egoistisk varelse och med det ”gudomliga” inom henne. Enligt de flesta ”renodlade”
satanister anses människan vara ett ondskefullt djur som eftersträvar njutning
(med njutning som ett bredare spektrum än vad den vanliga människans kanske
greppar). Satanism är i vilket fall som helst inget enhetligt fenomen men
varianterna är allt som oftast destruktiva i någon form. Varken egoism eller
hyllning till död är förenligt med ett harmoniskt liv – men uppståndelsen i
media kring satanism förväxlas ofta med djävulsdyrkan, något som ingendera
av organisationerna uppskattar.
 |
| Klassiskt satanistiskt pentagram. |
Djävulsdyrkan
Djävulsdyrkan
innebär åkallan av djävulen eller förbund med honom. Djävulsdyrkan dyrkar med
andra ord Satan – något många tar för givet att hör satanismen till på grund av
dess namn. I jämförelse är dessa organisationer väldigt olika, så länge man
pratar om dess ”sanna” kulör. Djävulsdyrkare dyrkar något på grund av hat mot
kyrkan och religiositeten eller för att uppnå något med värde, medan satanister
har en med överjagsinsikt att göra sitt bästa med människans egoistiska
drivkraft som mittpunkt. Djävulsdyrkan definieras ofta idag som att man trots
att den kristna djävulen existerar och med Bibelns definiering på vad han står
för. Enligt Nya Testamentet är Satan den kristna djävulen och det är även han
man tillber som den högsta guden inom djävulsdyrkan.
Djävulsdyrkan
kräver en något kortare definiering än satanister: Djävulsdyrkare tror och
dyrkar Satan medan satanister inte dyrkar varken Satan eller någon annan
gudomlighet. Satanisterna menar att ”ensam är stark” och den starka överlever.
De starka är överordnade de svaga och det är inget omoraliskt fel med det.
 |
| Armbrytning mellan Satan och Jesus? |
Hur syns
respektive organisation i dagens Finland?
Under tiden
för häxjakterna var de flesta häxor i Finland män och många drog paralleller
mellan häxkraft och djävulsdyrkan. I dagens läge skiljs ofta dessa två åt och
ses som två helt skilda ”aktiviteter”. De få gånger vi i Finland idag kan läsa
om aktiviteter med sammankoppling till satanism eller djävulsdyrkan handlar det
ofta om uppsåt i medierna som följd av ett brott.
I november
1998 begick den finska satanisten Jarno Elg ett mord på en 23-årig man och
tillsammans med sina partners (17-årig flicka, 16-årig pojke och 20-årig man) åt
han delar av offrets kropp och torterade offret innan hans död. Medier runtom i
världen porträtterade Elg som en djävulsdyrkare efter dådet medan Elg själv
klassar sig som satanist. Elg skulle kunna klassas in i ”black metal-satanismen”
eftersom han för tiden vid dådet lyssnade på låtar från albumet ”The Cainian
Chronicle” av bandet Ancient, vars genre hör till black metal. Jarno Elg dömdes
till livstids fängelse som 23 år gammal.
Kring
brottet med Jarno Elg i täten har det uppstått stora skriverier i finska
medier. Ämnet var väldigt kontroversiellt – eftersom många experter jämt och
ständigt var tvungna att stiga fram och avvisa teorierna om djävulsdyrkan.
Händelseförloppet för mordet var inte tillräckligt rituellt för att kunna
kopplas till djävulsdyrkan och otroligt många har påpekat att mordet skedde i
en samvaro av ett fyllegäng. Under tiden för brottet var alla ”medlemmar” i
gruppen starkt påverkade av alkohol, även offret. En teori var (och är
fortfarande) att offret blev för högljudd under kvällens gång och därför bands
fast i en stol och fick munkavle. Resten av gruppen förstod inte att han till
följd av dessa slutligen skulle kvävas – vilket även var dödsorsaken. När
gruppen väl förstod att offret avlidit, har man helt enkelt styckat upp kroppen,
under fortsatt påverkan av alkohol, med avsikt att gömma den. Många avfärdade
helt teorin angående djävulsdyrkan.
Ett annat
välkänt våldsbrott i modern, finsk historia är ”Ulvila-mordet”. Den då 51-åriga
Jukka Lahti mördades av sin fru Anneli Auer, som senare i medierna kom att
utpekas som djävulsdyrkare och även satanist (felaktig användning av
begreppet). Anklagelserna om djävulsdyrkan kom från det faktum att offret
knivhöggs tiotals (närmare 70 enligt vissa rapporter) gånger och några av
knivhuggen formade satanistiska kors. ”Ulvsbymordet” (2006) som händelsen kom
att kallas har idag avfärdats som en satanistisk rit eller någon form av
djävulsdyrkan. Under tiden efter mordet använde medierna begreppen ”satanism”
och ”djävulsdyrkan” om varandra och ofta i felaktig mening. Ulvsbymordet har
skapat så stora spår i finsk historia att det år 2014 kom ut en dokumentär
producerad av Pekka Lahto som berättar om mordet, utredningen och
rättsprocessen.
Runtom i
världen kopplas hemskheter allt för lättvindigt till djävulsdyrkan. Den ondska
människan uträttar vill vi ofta ha en förklaring på för att förstå hur det kunnat
hända och då vänder man sig ofta till tabubelagda kulter som satanism och
djävulsdyrkan. I media porträtteras ofta akter av djävulsdyrkan som satanism,
trots att det absolut inte är samma sak, eftersom begreppet ”satanism” är något
de flesta människor vet om, trots att det tolkas fel.
 |
| Reportage från Yle.fi angående Anneli Auer. |
Sammanfattning
I dagens
läge går begreppen ”satanism” och ”djävulsdyrkan” ofta in i varandra. Folk vet
inte vilka skillnader organisationerna har och speciellt namnet ”satanism” kan
fungera som en förvirrande faktor. Det är istället medias ansvar att på rätt
sätt måla upp bilder av olika horribla brott för att undvika missförstånd och
inte skapa hysteri. Ett gravt brott behöver inte alls vara en akt av
djävulsdyrkan eller felaktig satanism, utan det kan också vara en akt av ren
och skär ondska utan någon form av rituell form.
I dagens läge
är satanism och djävulsdyrkan kraftigt tabubelagt och fenomenen diskuteras
väldigt sällan öppet. De får gånger de flyter upp till ytan i det finska
samhället är i samband med mörka våldsbrott och skapar skräck och uppståndelse
bland folket. Det är svårt att få en enhetlig bild om hur satanism eller
djävulsdyrkan ser ut i dagens Finland, eller i Norden över lag, eftersom det
inte är något man pratar om, vilket skapar ännu större hysteri och osäkerhet.
Det man dock kan säga med stor säkerhet är att förekomsten av rituell
djävulsdyrkan inte är vanligt och förekomsten av satanism och djävulsdyrkan
ofta förekommer enbart bland medierna. Spännande läsning är bra läsning och
därför kan ett våldsbrott få absurda teorier.
I dagens
Finland behöver man inte vara rädd att falla offer för en rit i djävulsdyrkningens
tecken, även om det förekommer. Satanism är dock vanligare men i det stora hela
otroligt mycket mera oskyldigt, så länge de håller de officiella måtten och
standarderna. Det finns alltid avvikelser som ofta är de faktorer som skapar
kaos men det är trots allt avvikelser.
 |
| Djävulsdyrkan och kannibalism i Sydafrika. |
